Tvillingsajtensmall

 

Min värsta graviditet

Jag plussade i v3 och i ca v5 började det spänna mycket i magen och den var redan "stor" Jag sa att det är något som inte stämmer! Jag har fött 4 barn innan och det här kändes annorlunda.
 
V7. Ringer mödravårdscentralen för inskrivning och jag vill komma direkt för jag mår skitdåligt, orkade knappt lyfta armarna och illamåendet var enormt! Åker ut och ta prover m.m. Min ordinarie barnmorska har slutat och jag får en ny som inte lyssnar alls på mig. Jag säger att det spänner och drar mycket i magen och att jag är orolig att det är två. Hon skrattar bort det!
 
V8. Hon ringer upp ang provsvaren och jag sitter då i bilen på väg på semester med familjen. 
Bm: 
- Inte konstigt att du mått dåligt, dina järndepåeer ligger på 14. Lägg dig och vila annars måste du in och få järndropp! Vila jag ska ju på semester, köpte järntabletter och hoppades på det bästa. Semestern bestod sedan av ofrivillig vila, jag sov bort halva veckan och fattar inte än idag hur jag orkade leka med barnen i 30graders värme utan att svimma av!
 
V9. Hemma igen och piggare men inte pigg! Nu mår jag mest illa och allmänt graviddålig. Tar med barnen till sjön, cyklar dit med en i cykelssitsen och två i cykelkärra. Hemma på kvällen börjar jag störtblöda och åker in för en koll! En barnmorska gör ultraljud och hittar inget fel men hon hittar två bebisar. Ö, va två? Hon tittar på mig och frågar om jag behöver prata med någon ifall jag blev lite chockad. Prata, nä haha, jag misstänkte två så det var ingen chock direkt. Nu fick jag inte cykla mer och fick lov att sluta med min medicin (har en sömnsjukdom hypersomni) eftersom tvillingar är så känsliga!
 

V10. Jag är inne på kontroll igen då de ville veta så fort som möjligt om det var en eller tvåäggs m.m. 

V11.  Jag ringer min barnmorska och säger att jag har ont i magen och sammandragningar redan, nåt är fel men jag tror inte det är fel på barnen. Hon ignorerar och ber mig vänta ut det, det visar sig dock någon dag senare vara urinvägsinfektion och jag får antibiotika.

V12. känner jag första sparkarna, jättetidigt ju men det känns mer när det är trångt i magen.

V15. Har jag ont igen men inte jätte ont! Men något är knas i magen. 200sårTrots det ,tar jag mina två yngsta med mig på bussen till stan och ska lämna dem hos mormor när jag ska på möte! Vi ska hoppa av bussen då ramlar min son, snubblar ut och slår upp pannan emot trottoarkanten. Han ligger helt stilla och jag ser på tre sekunder hur en blodpöl växer fram under honom! Jag är långt ifrån känslig när folk gör illa sig och sådant, men detta gjorde mig livrädd. Jag var säker på att han spräckte skallen! Lyfter upp honom och ser att han har slagit upp pannan ända in till pannbenet! Tänk snabbt :) tar hand mössa och trycker emot såret, tröstar min vettskrämda dotter och ringer samtidigt min mamma som bor ovanför hållplatsen, och ber henne hämta dottern! Lugnar dottern snabbt och säger att han bara måste in för en koll inget farligt. Mormor hämtar Holly och detta har bara tagit två minuter totalt! Jag ringer nu ambulans och de bedömer att det inte behövs, jag får boka sjuktransport om jag vill och stå i telekö själv! Jag har inte tid att tjafsa, ringer istället min man och säger bara; "släng allt du håller i och kom till stan! Jason har gjort illa sig!" Jag ringer aldrig min man på jobbet så han fattar direkt att det är allvarligt och åker och hämtar oss och direkt till akuten! Han hade 2 mil till oss och sedan 4,5 till akuten, det tog 25min :) På akuten fick vi hjälp direkt, han fick sy in och utvändigt och hade en rejäl hjärnskakning! Kan tillägga att SOS samtalet blev anmält, av läkare på akuten eftersom man aldrig nekar barn med skallskada ambulansvård! 

V17. Får ondare i magen och står till sist på alla fyra i soffan och gråter! Tar en värktablett och härdar ut, vi 01 tiden går det inte längre utan ringer 112 och de skickar ambulans! I ambulansen tappade jag blodtryck och smärtan tilltog, får morfin och har ont iaf! På sjukhuset får jag göra ultraljud och det ser bra ut, men läkaren tror kanske sent missfall är på g! Efter en natt med massa morfin så konstateras blindtarmen :/ Man kan inte göra titthåls operation för då kan man skada bebisarna utan måste skära upp så lång åt sidan som möjligt och ett långt snitt. Efter operation försvann smärtan direkt men flertal ultraljud gjordes för att se så tjejerna mådde bra. Jag hade alltså gått i ca 3 veckor med inflammerad blindtarm och varken barnmorska eller sjukhuset har lyssnar på mig när jag säger hur ont jag hade! Å jag kan ju berätta att det är inte skönt med fyra fötter som sparkar på ett nyopererat område :)

V18. På benen igen, yeayyyy

V20. Jag har jag lite sammandragningar vid mycket rörelse, vi åker 15 mil till akademiska med Svala som har tid där för läkarbesök! Hon lider av svår reumatism sedan ett års ålder och ibland kan inte vårat lokala sjukhus allt som måste kunnas ang sjukdomen och då måste vi till Uppsala. Sitta i bilen 15 mil gav mig ju inte mindre sammandragningar:) På vägen dit börjar min man bli röd runt ögat och kliar sig, vi antar att det är stress eksem :) Senare under veckan blir utslagen värre och vårdcentralen konstaterar att han fått bältros. Dottern som är reumatiker får absolut inte smittas med bältros eller vattkoppor då hon får cellgifter varje vecka och de är livsfarliga ihop med vattkoppor. Hon får även biologiska läkemedel och de tar bort nästan hela hennes immunförsvar. Meeeen alla barnen är vaccinerade emot vattkoppor så vi tar det ändå med ro.

V21. Jag ringer förlossningen för jag tycker mig ha mycket sammandragningar, de säger då att jag får gå via akuten eftersom man inte tillhör förlossningen förens v22 Orkar inte sitta på akuten och jag har ju inte ont så jag vilar och vilar och tre dagar senare är jag i v22 ringer in igen och är så välkommen så! Inne på sjukhuset kollar man upp allt och det visar sig då att min livmodertapp bara är 8mm och jag har prematura värkar! Läkarna får panik och skickar i mig kortisonsprutor och värkstoppande dropp! De berättar att att de ska skicka mig till Uppsala med ambulans direkt! Jag som inte alls var beredd på detta får lite panik och säger att jag minsann inte ska dit! De försöker förklara att det är bråttom för om barnen föds i Falun så har de inte kapacitet eller kunskap att ta hand om dem och man kan inte flytta dem mellan sjukhusen när de väl föds! De är alltså säkra på att mina flickor ska ut och försöker hålla dem i magen så många minuter extra de kan! Jag ska inte åka iaf och läkarna förstår inte mig i detta, de har i princip inte tid med mig utan kutar runt och gör allt för att rädda tvillingarna. Till sist kommer en barnläkare in och förklarar läget och förklarar att om jag vill att mina barn ska ha en chans att överleva så måste jag åka! Han lyssnar iaf på mig och jag förklarar att jag självklart åker, men ge mig iaf två minuter själv så jag får ringa min man och ta några djupa andetag! Min man sitter ännu i bilen på parkeringen och väntar :) jag säger att han får åka hem till de andra och så hör jag av mig när jag är framme.

Jag lever ännu i förnekelse till allvaret! Får en barnmorska med mig i ambulansen som kopplar nytt dropp och håller koll på allt. Ambulansen åker speciella vägar för att undvika gupp och sådant som kan påverka en värk, det är nu sju min mellan värkarna och barnmorskan ringer Uppsala och ber dem vara beredda på det värsta! Framme i Uppsala får jag inte ens gå och kissa utan övervakning ifall bebis kommer :) De tar in mig på förlossningsrum och plockar fram allt de behöver ifall de föds. De frågar vart min man är? Hemma med de andra barnen säger jag. Du får nog ringa hit honom, du ska inte vara ensam när de föds! Öööö nu koppla jag lite mer och inser allvaret. Ringer dit honom och fixar barnvakt till de andra fyra (inte lätt) Han tar sig ner till mig iaf och blir där portad från allt pga av bältrosen! Natten består att olika förberedelse samtal, det bara snurrar i mitt huvud och ber dem bara berätta det allra viktigaste för jag vill inte veta allt! Vill inte veta just då om alla fel de kan få och sådant! Jag vill bara veta hur förlossningen kommer gå till och överlevnadschans! De har 50% överlevands chans och varenda minut i magen är viktigt!De berättar då också att kommer de nu så får mannen inte vara med och inte träffa dem pga av bältrosen! Jag får mest panik över just detta, tänk om de föds och han inte får träffa dem innan de dör, för mig så var de "självklart" att en skulle dö! Det var ju två stycken och 50% chans per barn och båda kan ju aldrig ha turen att klara sig! Vi klarar natten och nästkommande dag, värkarna har lugnat sig men finns kvar! Jag ligger kvar i min förlossningsäng i två dygn och sedan tas droppet bort! De lyckades stoppa förlossningen :) aran är du dock inte över men jag kan nu byta avdelning och vi kan räkna timmar istället för minuter! De har fortfarande stenkoll på hjärtljud och sammandragningar m.m. Ultraljud görs och de beräknas väga ca 320g och 480g. Den ena har tydligen lite fostervatten och nya orosmoment uppstår! 

Hela min Facebook överflödas av inlägg och hur folk sitter hemma och gråter och ber för oss! Än en gång inser jag allvaret på ett annat sätt! Jag fattade så klart allt ändå men det blev tydligare nu! Jag tar bort så ingen kan göra inlägg på min tidslinje, orkar inte läsa allt och vara ledsen. Väljer att istället leta fakta om extremprematura och försöka att inte stressa upp mig utan lägger upp krisplaner för hela familjen om vart barnen ska bo, hur vi gör med skolan och jobb m.m. Efter ytterligare några dagar, har livmodertappen faktisk återbildat sig till 12mm och vi kan nu räkna dagar inte timmar :) Mannen åker hem en sväng till barnen och tar med dem upp så jag får träffa dem! Jag och mannen har även vår första bröllopsdag :/ a ja vi får fira det sen! Bilen blir även obesiktad och den har vi inte tid att besikta så mannen får åka hem och låna en bil av en kompis! Detta är ju roligt nu i efterhand! Nu får jag till och med gå runt på sjukhuset själv :) går sakta sakta runt på Uppsala sjukhus och har bestämt mig för att jag ska ta mig till cafeterian och tillbaka och klarar jag det utan att få fler sammandragningar då är det kanska lugnt :) Det tog ett bra tag men jag kom fram och tillbaka utan haveri! Som tur är så hittar jag alla genvägar i kulvertarna där, eftersom min lillasyster fick leukemi som 10åring och vi bodde på sjukhuset flera år! Nu hade det gått många dagar och jag ville hem, jag åkte hem emot deras vilja  och med stenhårda order om att vila och åka in för ultraljud för att kontrollera fostervatten samt flödeskontroll två ggr i veckan!

V24. Nästan 25 så har jag precis kommit hem och ska hjälpa dottern att duscha, ser tvåPrickar på hennes rygg och hoppas det är vanliga prickar :) Dagen efter har alla barnen vattkoppor och Svala måste direkt till akuten, hon blir isolerad på infektion och får intravenös medicin under några dagar! Hon får över 300 koppor och mår piss!Pappa stannar kvar med Svala och jag åker hem till de andra! Glömde hemnycklarna på sjukhuset och fick klättra in genom köksfönstret :) Ta det lugnt var det ju ja!! :)Så vattkoppavaccinet hjälpte inget av barnen :/ 

Veckorna rullar på med undersökningar och viloläge och konstanta undersökningar och försök från läkarna att jag ska bo på patienthotellet :) 

I v 30 börjar sammandragningarna igen och varenda kväll tror jag att jag ska föda, känner mig dock lugnare nu när man kommit så pass långt och de kan födas på vårt lokala sjukhus!

400kimsmageV32. Vill de ut igen och jag blir inlagd med dropp igen, säger åt dem innan inläggning att jag bara ska gå ut i bilen och hämta min väska, får då som svar.Kommer du tillbaka då :) tror inte de litar på mig ha ha.... får dock komma hem snabbare denna gång, men de vill helst ha mig kvar! Nä jag ska ju hem och fira nyår :) Åker hem och fortsätter ta det lugnt! Sista veckorna är tunga och gör ont och har mycket små värkar m.m. Nu skiter jag i om de är lite för tidigt vill bara ha ut dem, 160cm lång med jordglobens omkrets på magen är inte lätt :)

28/1-14 vecka 36 så ska jag och min man ha våran (förutom Uppsala dagarna ) första barnlediga dag på över två år! Vi är laddade :) Meeeeen på morgonen har jag lite väl mycket värkar och inser att det är på gång på riktigt! Vi lämnar barnen hos farmor och åker in! Vid 13 tiden tar de hål på hinnorna och vi kör igång, efter ett tag har det inte gått framåt alls och vi sätter vätskestimulerande dropp! De funkar lite, men inte helt, komiskt med tanke på att vi försök stoppa dem i 14veckor från att komma ut :)är bara 8cm öppen och tvilling 1 har handen ovanför huvudet och stoppar upp allt! Alla undersökningar gör sjukt ont och jag börjar tappa humöret! Någon läkare frågar om jag vill ha sömnpiller och fortsätta imorgon. Ö nä, jag vill ha det klart. Vid sju tiden är droppet på fullt ös och värkarna starka men inget går framåt! Jag däckar av och sover igenom starka värkar och allt annat, ingen får liv i mig! Min man ber dem snitta men de vill ha mitt godkännande! Detta är första gången jag inte har papper med mig där jag skrivit att han får fatta alla beslut åt mig om jag inte kan :) typiskt! Till sist, vaknar jag av en låt på radion som startar, "Seasons in sun", denna låt  betyder enormt mycket för oss då den spelades på vår väns begravning som gick bort två år tidigare! Jag är säker på att han var där och hjälpte till! Jag rullas iaf upp till operation och där möter barnläkare upp, det visar sig den natten vara Svalas doktor och vi är i trygga händer :)Tvillingarna plockas ut med knappt 10sekunders mellanrum eftersom deras fosterhinnor vuxit ihop! Michelle, som för övrigt blev döpt efter låten :) behöver lite andningshjälp och värmehjälp annars mådde de fin fint! De vägde 2400g och 2560g. Jag har aldrig snittats tidigare och återhämtningen var hemskt, dagen efter fl hade vi ingen barnvakt igen, och fick börja leta det på morgonen! Våra vänner som hade dem när vi var i Uppsala oxå tog dem :) de åkte även 7 mil för att hämta dem! Tvillingarna föddes på en tisdag och vi åkte hem på fredagen, så skönt! Jag hade ännu jätteont och var trött men envis och fast beslutsam om att det blir bättre snabbare om jag kämpar på! På vägen hem ringer en nära vän till oss som själv hade en dotter på då tre veckor, hans tjej låg på intensiven efter en psykos som ledde till självmordsförsök! Han ville inte vara själv så de kom och sov hos oss! Väl hemma åker mannen vidare för att hämta de andra som kommer hem med feber och influensa :) Nu kvittar allt sådant och jag är bara glad att vi alla är hemma och tvillingarna är ute och välmående!

                cut.MichelleoMajken

Efter detta är faktiskt alla friska och vi har inga olyckor på ett tag :) Livet funkar igen! Tvillingar var ju inga bekymmer och jag klarade mig galant! Jag tog alla nätter så mannen fick sova och kunde jobba och vi hade ett fungerande upplägg! Nu är den jobbigaste tiden med dem, de peppar varandra så otroligt mycket och lär sig snabbt pga av det och blir busigare och jobbigare! De är överallt och gör allt de inte får! Grinar en så härmar den andra :) Jag har ju fyra barn innan och tre av dem fick vi tre år i rad, det var ingenting jämnfört med tvillingar, man kan verkligen inte föreställa sig vilket jobb det innebär att ha två ettåringar samtidigt :)

Till alla andra tvillingföräldrar skulle jag säga, förbered er två år framöver inte två månader :)350Bus första tiden till ca 7-8 månader är lätt, sedan blir det värre, sen blir det självklart bättre igen! Jag önskar jag hade förberett mig mer på vad som händer och behövs efter att de är ett halvår inte innan, allt innan gick Ju fin fint och man hade köpt allt, läst allt och var förberedd till max, nu är jag inte förberedd alls längre och de hade jag gärna varit :) En tvillinggraviditet var för mig jättejobbig om vi bortser från allt runtomkring så mådde jag mycket sämre med dubbla hormoner och sådant! Illamåendet, hungern, halsbrännan, smärtor, sömnen, tröttheten ja allt blev 5ggr värre än i vanliga fall! Men det är oxå en helt enorm upplevelse och jag känner mig hedrad som fått tvillingar, både under och efter graviditeten. Att se dem växa upp ihop och alltid ha varandra och sammanhörigheten de har som inte de andra syskon har, det är en speciell tvillingsammanhörighet som inte går att förklara.  

300ätakaka

I Augusti 2015 väntar vi vårt sjunde barn :-) och den här graviditeten är mycket, mycket lättare!

 

//Kim

Glöm inte att GILLA Tvillingsajten på Facebook! Där kommer du att få roliga tvillingbilder, videoklipp, länkar och information som inte finns att hitta här.